Häromdagen besökte min kollegas barn jobbet. De kom dit när jag åt lunch så de satte sig såklart och åt lunch med mig. Flickan och jag bondade ganska snabbt genom mina då nymålade partynaglar (se bilden nedan) och sen pratade vi om hennes pappa/min kollega en stund och om hennes mat. You name it. Från ingenstans börjar hon fråga frågor om min pappa. Vart han är och hur gammal han är, om han är söt och massa andra frågor. Allt jag kom och tänka på var han är död. Men det kan man ju inte säga till ett barn och jag insåg bara hur ledsen jag blev...

 

Jag har aldrig fått frågan förr direkt. Eller det har mer varit "vad heter din pappa?" "jaha.. jag beklagar" men den här tjejen matade mig med frågor om min pappa och jag blev helt ställd. Den fina lilla tösen visste liksom inte vilka känslor hon tog till ytan, och jag hoppas verkligen att jag nästa gång känner mig mer förberedd. Den där känslan vill jag ogärna få tillbaka..