Har ni tänkt på hur skönt det känns när man vet att båda parterna har gått vidare? Jag har aldrig älskat mitt liv så mycket som jag gör idag (förutom när pappa levde) och det beror delvis på att jag har kunnat släppa mitt ex, dåliga relationer och att jag lever mitt liv som jag vill leva det. Vissa människor är ett kapitel i en bok som ger lärdom och vishet men det stannar där. Man lär sig verkligen av misstag. Och visst är det skönt att bara acceptera att man mår så mycket bättre efter separationen?

 

Idag dejtar jag men jag gör det på mina villkor, går inte för snabbt fram och har insett att jag har kommit till en punkt i mitt liv där jag inte behöver bekräftelse från någon annan än mig själv. Jag letade bekräftelse väldigt länge och hoppade från pojkvän till pojkvän så fort det tog slut med den andra. Jag tränar cheerleading, en sport som jag håller nära mitt hjärta. Vissa tycker säkert att jag är för gammal för att träna det men jag har något år kvar eller två innan jag kan lägga det bakom mig helt. Jag vill känna känslan av att stå på tävlingsmattan en sista gång. Jag vill lära mig allt det där som jag var för rädd för att lära mig förut, det där som jag aldrig hade självförtroende till att lära mig. Jag vill bevisa saker för mig själv och det gör jag varje träning.

 

Jag har även bra och nära relation till min mamma nu, vilket jag inte engagerade mig i tillräckligt förut heller. Vi hittar på saker och trivs tillsammans. Och jag ägnar inte all min tid till att umgås med någon pojkvän. Pojkvän är inte för mig nu. Jag behöver vara själv, för det är då jag trivs som bäst och har tid att göra allt det jag vill och behöver göra. Snart börjar jag studera i Linköping igen och jag ska göra de sista åren till några av de bästa i mitt liv och samtidigt göra mig och min familj stolta. Fortsätta träna cheerleading fast i Linköping Lightnings och bara må bra.

 

Allt detta utan någon kärlek som jag ägnar tiden åt. Låt kärleken komma i framtiden men inte nu.